Idag följde jag med mamma och pappa till Glan och åkte långfärdsskridskor. På vissa ställen var isen underbar, blank som en spegel och på vissa ställen kunde man knappt åka på grund av att den var för mjuk. Det var roligt i vilket fall och så fick det mig att tänka, vilket är lätt hänt för mig när jag sportar i naturen. Jag känner mig som Doktor Glas eller huvudpersonen i Albert Camus bok Främlingen. Trots att jag är stolt över att jag kan känna igen mig i två så gamla, klassiska böckers huvudpersoner så känns det hemskt. Jag måste sluta förlita mig på något så kallat "öde". Jag vill trots allt tro att vi människor kan styra över våra liv och kanske, kanske är det dags att börja göra det nu? Vad finns det att förlora? Värdighet? Det är ju löjligt!

Jag ska i alla fall träffa Emma nu och snacka med henne. Hon är mitt bollplank i en snöstorm.