Vid 12-tiden gick jag hem från ett misslyckat försök att komma in på Hugo. Jag var ledsen och förbannade tyst tråkiga/fula/äckliga Sverige för alla jävliga regler. Jag drog upp luvan och snyftade lite för mig själv. Klok som jag ändå är gick jag den mest folkfulla vägen hem, även fast jag bara ville gömma mig för allt och alla. Jag fick syn på en gammal vän. Jag tänkte vända bort huvudet helt och ignorera totalt men eftersom jag ändå är ganska snäll kunde jag inte dissa så uppenbart så jag muttrade fram ett hej lite tyst. Killen upptäckte mig och snäll som han är erbjöd han sig fort att följa mig hem. Han verkade tycka jag var helt dum i huvudet när jag sa att jag skulle gå hem själv.

Jag menar, det är svårt att hata Sverige och Norrköping så mycket när det finns sådana personer som är villiga att följa en hem utan några bakmotiv över huvudtaget. Det gjorde hela min kväll betydligt mycket bättre att äns veta att någon bryr sig så mycket, även fast han inte är en sån kille som bryr sig så mycket om mig egentligen. Sånna grejer rör mig. Nu har det hänt två kvällar i rad och det gör det omöjligt för mig att hata Norrköping.

Jag: Kan du inte ta med den här burken och flaskan och slänga dem i en papperskorg istället? Jag är miljövänlig.
Modden: Skönt att veta att du bryr dig om någonting i alla fall. 
Jag: Vadå jag bryr mig om många saker. 
Modden: Du verkade inte bry dig om din kropp.

Sant?  Näää.

Nu ska jag och Sebbe se på How I met your mother.